Mina innersta tankar!

Jag önskade att jag kunde skriva mina innersta tankar här på bloggen, men jag kan inte det, vilket känns hemskt. Jag vill inte att informationen ska komma ut till vem som helst. Julen närmar sig med stormsteg och jag hatar det. Vill inte alls att det är jul detta år. Det är tur att jag kommer jobba natt från och med 23 till 26 december, om nu orken finns. Jag hoppas att den kommer fram :`( Linus och Rebecca är inte med oss i år, det känns oxå tråkigt, men det är självklart att de måste få fira med sina pappor och deras släkt. Ååååå. vad jag älskar dom, över hela mitt hjärta och vill dom inget ont här i livet. Och min önskan är att de får allt de önskar sig <3 Mina tankar och funderingar kretsar mycket kring Elias nu och det känns fruktansvärt tungt. Jag vill inte känna så här, men det gör jag. Längtan efter honom är enormt stor just nu. Han ska ju vara här med oss, inte någon annanstans. Panikångesten kommer ofta och jag vet inte hur jag ska hantera den, mer än att försöka andas lugnt, men det är inte lätt. Nätterna är fruktansvärda, sover ingenting alls i stort sett, nån enstaka timme, tankarna bara snurrar. Maten smakar äckligt och jag vill inte alls, men jag tvingar i mig. Jag måste! VARFÖR BLEV DET SÅ HÄR???!!! Jag vill ha min lille bebis hos mig, nära mig. Få se honom växa upp. Se dom stora nyfikna ögonen när julen närmar sig, med allt vad det innebär. Men jag får inte det, han är någon annanstans. Tänk om jag kunde få hålla honom en gång till? Tänk om jag kunde få veta att han har det bra? Det är det ingen som vet egentligen, man kan ju bara säga det, och hoppas att det stämmer. Ingen vet med säkerhet att det är så. Till min familj som hjälper och stöttar mig vill jag bara säga tack för att ni finns, ni vet vilka ni är <3

Det gör så ont!

Jag önskade att du kunde säga till mig att du älskar mig, jag kommer att kämpa för att få dig tillbaka, kommer göra allt för oss två, det kommer vara vi för alltid, jag kommer att ändra mig, bli till en bättre människa.... Men inte ett ljud har du sagt! Det gör så ont i mitt hjärta, hur kommer jag fixa det här?? Hur kunde vi låta det gå så här långt, jag förstår inte? Jag har gett dig miljoner chanser, men du har inte tagit mig på allvar. Är det de här du vill? Vågade du inte ta steget, utan det var jag som var tvungen! För jag orkar inte mer, orkar inte kämpa för oss båda. Det gör så himla ont :'( Vet inte vart jag ska ta vägen.