torsdag 24 februari 2011

Torsdag 24 februari 2011

Oj vad längesen jag skrev nånting. Har inte riktigt haft lusten. Så är det ibland. Jag är fortfarande arbetslös. Har sökt jobb men det verkar svårt att få nåt i dagens läge. Det är flera hundra sökande på dom tjänster jag söker. Men nån gång ska det väl ändå vara min tur, förhoppningsvis.
Rebecca har varit sjuk hela den här veckan, men imorgon får hon gå till skolan. Nästa vecka under sportlovet ska hon vara hos sin pappa. Då blir det bara jag och Mange hemma, ja och Kungen givetvis. Tur att vi har honom, man har sällskap när barnen är i skolan och Mange jobbar. Fast det är inge kul att gå ut med honom när det är så jäkla kallt ute, han skuttar på 3 ben, stackaren fryser om sina tassar. Så det blir korta promenader.
Igår bakade jag bullar som vart jättegoda. Det var längesen jag lyckades med bullar.

Pappa har eller är inte så frisk. Jag och syster for akut upp för ca 2 veckor sedan, då var han dålig. Han har vätska i lungan och hade fått antibiotika från vårdcentralen i Pajala, efter en vecka så blev han ännu sämre och det var då vi for upp akut till honom och han akut till vårdcentralen. Läkaren där hade sagt att pappa först hade en infektion i lungan, när pappa kom andra gången hade dom misstänkt Kol och då skickade dom recept på Bricanyl som pappa kunde ta hur mycket han ville. Ja ni skulle ha sett honom när han bara gick några steg och började hyperventilera, han blev så frunktansvärt anfådd. Och försöka få i sig Bricanyl då är ju ingen idé. Vi förskte att han skulle ta det innan han skulle göra nåt, men det var inte lätt för honom att komma ihåg sånt, som aldrig har behövt äta mediciner.
Väl där städade vi upp hela huset och gjorde matbackar till honom så han skulle slippa stå och laga mat när han känner att han inte orkar. Vi bestämde vid samtal med en av pappas grannar som är ambulanssköterska att försöka ta med pappa till Luleå till Sunderby sjukhus så han får den hjälp han behövde få. Pappa förstod innerst inne att det var lika bra att följa med sina döttrar hem till Luleå. När vi hade åkt ca 8 mil ringer Pajala vårdcentral och säger att pappa ska till Gällevare sjukhus för att göra en röntgen som dom kan göra akut där men inte i Sunderby sjukhus. Så vi körde mot Gällevare sjukhus, det vart endast 10-15 mil extra. När vi väl kom till sjukhuset där så vart vi kvar där i 7 timmar. Man kan säga att man vart ganska less. Det var nå tjorv med nån maskin där, därför tog det sån tid. Egentligen skulle allt ta 1 timme sa dom. Dom kollade hjärtat och läkaren där sa att det slog lite fort med inget farligt och att dom skulle skicka en remiss till Sunderby sjukhus. Jag kan säga att vi kom hem till Luleå väldigt sent på kvällen. Den dagen körde jag 50 mil. Men gud vad skönt det var att komma hem.
Dagen efter ringer Sunderby sjukhus till pappa och frågar om han kan infinna sig på sjukhuset inom 45 minuter. Vilket han kunde, han var hos mig. Oron kom snabbt och man undrade vad det kunde vara när han skulle komma in så snabbt.
Väl på sjukhuset igen så lyssnade dom på lungorna och ställde miljoner frågor. Han hade fortfarande vätska i ena lungan och dom hörde rassel i den andra. Och att hjärtat slog i otakt. Vi fick se EKG från Gällevare och både jag och min syster så direkt att hjärtat slog tok för fort. Läkaren sa pappa måste äta hjärtmedicin och att han skulle få fara hem (till mig) till på måndag kl 9,00. Han fick hjärtmedicin och urindrivande som han skulle ta. Vi frågade om Bricanylet, om pappa skulle ta det, läkaren bara skakade på huvudet. Det är INTE bra att ta bricanyl när man har hjärtproblem. Ibland blev man riktigt rädd för hur vissa läkare agerade.
Måndag morgon for vi med pappa tillbaka till sjukhuset. Då fick vi veta att han skulle vara på röntgen kl 8,00. Inte lätt att komma i tid när man inte får veta. Miss från sjukhuset. Både jag och Susann började bli jävligt less på sjukhus över huvudtaget, inget verkade fungera. Jag och pappa blev kvar på sjukhuset hela dagen. När läkaren kom så sa han att dom skulle skicka en remiss till Gällevare sjukhus för att pappa måste göra en grundlig undersökning på sitt hjärta. Det är alldeles för lång väntetid till Sunderby sjukhus. Men han skrev ut hjärtmedicin och urindrivande. Och förklarade att pappa måste ställas in på Varan (blodförtunnande) för att sedan kunna göra den här hjärt undersökningen.
Robert körde upp pappa till Erkheikki på onsdag och jag vet att pappa längtade hem. Måndagen veckan därpå skulle pappa till Gällervare för att ställas in på Varan, Robert följde med honom, vilket kändes skönt. Nu kommer han äta Varan tabletterna några veckor, så få se när han får kolla hjärtat ordentligt. Robert har sagt att han ska följa med honom. Jag får se om jag kan följa med då, det beror helt på. Herre gud säger jag bara.
Under dom här 2 veckorna har tankarna kommit och gått. Man undrar vad som egentligen händer med pappa för man såg på honom att han mådde inte bra. Pappa har ALDRIG varit sjuk, förutom vanliga förkylningar. Nu måste han tänka om, ta hjärtmediciner och ta det lugnt. Nu ringer man var och varannan dag till pappa och hör hur det är med honom. Men pappa är av den arten eller sorten som inte säger så mycket, allt är bra fast det inte är det. Jag och Susann har även pratat att vi måste åka upp oftare till honom nu och se hur han har det och göra lite mat som man kan frysa in. Det som känns bra mitt i allt är att dom nu har lite bättre koll på pappa och att dom kommer göra en hjärtundersökning på honom. (tills man hörde på nyheterna att Gällevares sjukhus är sämt när det gäller hjärtproblem) Jag känner oro i kroppen för pappa bor 23 mil härifrån och det känns inte bra. Men förhoppningsvis så har en del grannar lite koll på honom, Ialla fall dom som jag och Susann prata med under tiden vi var där.
Jag har inte berättat allt eller alla turer som har varit när det gäller pappa, då skulle jag få sitta här i flera dagar och skriva. Men en sak är säkert, jag tycker inte vårdcentralen i Pajala eller Gällevare sjukhus har agerat rätt i pappas fall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar