Hujja vilken hemsk vecka förra veckan var.
Pappa hade äntligen fått en tid för ultraljud av hjärtat, torsdag förra veckan.
På tisdag får jag ett telefonsamtal av min faster som berättar att pappa har blivit mycket mycket sämre. Hon hade ringt min syster före men hon låg i magsjuka så hon kunde inte göra så mycket än att ta hand om sig själv.
Jag ringer upp till pappa och hör hur dålig han var. Han berättade att han hade haft ett fruktansvärt tryck över bröstet under hela söndagen. Han kunde knappt andas, han kunde ialla fall inte äta nånting. Men han hade INTE kontaktat sjukvården för han trodde att det skulle gå över. Han trodde att det var kärlkramp och det är inte så farligt enligt honom. Herre gud säger jag bara. Jag beslutar mig ialla fall för att fara upp till honom och hämta hem honom för att fara in på akuten med honom. Den resan på 23 mil kan jag säga var inte rolig. Jag hade ingen aning om vilket skick pappa var i egentligen, skulle han leva eller vara död. Jag visste hur han lät i telefonen. Pappa var inte alls pigg när jag väl kom fram men var helt slut, han orkade ingeting i stort sett men han levde ialla fall.
När vi kom hem ringde jag akuten och förklarade hur det var med pappa och vi skulle komma dit omedelbart. Pappa tyckte det var onödigt. Tjurigare gubbe får man leta efter!
Men vi for till akuten ialla fall. Jag förklarade för pappa att han kunde ha haft en hjärtinfarkt, och att det här är allvarligt, det är inget att leka med. Vi behövde inte vänta länge innan vi fick komma in. Dom tog massa tester och tog EKG. Hjärtat slog rytmiskt kan jag säga. Dom pumpade i honom massor med mediciner hela tiden för att få hjärtat att slå som det ska, men dom lyckades inte så jättebra. Läkaren beslutade att han skulle läggas in men skulle göra en lungröntgen först. Jag väntade tills han kom till avdelningen sen for jag hem klockan var då 00,30. Jag var helt slut och så mycket tankar som snurrade i skallen så jag kunde helt enkelt inte sova. Men till slut slumrade jag till ändå, men inte så många timmar hann jag sova så ringde klockan. Jag vet helt slut. Men jag skulle vara på sjukhuset på morgonen för att vara med på ronden.
Jag skickade barnen till skolan, sedan for jag till sjukhuset. När jag kom dit såg man att pappa mådde inte alls bra. Hans puls hade legat på 240 när han åt fruksost. Han hade fått ytterligare mediciner för att få ner pulsen och att hjärtat skulle börja så mer normalt. Men det tog lång tid och några dagar innan dom fick bukt på det.
När torsdagen kom och ultraljudet var dags så var jag med. Jag fattade inte så mycket av vad jag såg undet ultraljudet, men det var ändå intressant att se hur ett hjärta arbetar. Vi fick inget svar på torsdagen vad dom hade sett, men att det inte var bra visste vi.
Bestämde att jag skulle vara med dagen efter oxå på ronden. Nu kunde även min syster vara med, vilket kändes skönt. Jag var lite orolig att dom inte skulle ha hunnit få svar från röntgenläkaren tills ronden. Men jag hade fel, vi fick reda på vad det är för fel på pappas hjärta. Han har förstorat hjärta och hjärtsvikt. Kvällen innan hade jag och syster läst på nätet om hjärtsvikt, och jag kan säga att det var inte så roligt att läsa om det.
Jag och syster hade skrivit ner lite frågor och funderingar som vi ville ta med läkaren och vi skulle återigen vara med på ronden. Han hade blivit flyttad till hjärtavd på fredagen, före det låg han på akutavd. Dom frågorna vi hade skrivit upp fick vi svar på, vilket kändes skönt.
Men ni ska se pappa nu, bara skinn och ben, inte ett gram fett har han på kroppen. Både läkaren och vi är oroliga hur han ska få i sig mat så han inte går ner nå mer i vikt. Dom predikade och ganska hårt mot pappa vad som gäller nu när han har hjärtsvikt. Får han känningar eller ett tryck över bröstet MÅSTE han kontakta sjukvården. Undra om han tog det på allvar. Han är ett hopplöst fall doktorn grät, tyvärr ;-)
Pappa har fått massor med nya mediciner som vi hämta ut på apoteket. Vi köpte även annat som näringsdryck som han kan ta om det verkligen krisar och han orkar helt enkelt inte laga mat. När vi kom till Susann så pratade vi allvar med pappa eller försökte prata ialla fall. Jag vet inte hur vi ska nå fram till honom. Jag hoppas och tror att vi nådde fram till honom. Vi anser att han har fått en ny chans i livet och hoppas han förstod det.
Susann ringde till Pajala vårdcentral för att boka tid så disktriktsköterskan kan komma och ta Varanprovet och fylla dosetten med mediciner på torsdag. Vi ska även fixa så han får hem ett mål mat om dagen. Pappa mår idag bättre, men han har mycket att ta igen, orken och konditionen är helt nersatt. Det är så hemskt att han bor där han bor, vi kan inte riktigt ha den kollen på honom.
