Varför?

När jag har lämnat barnen torsdagar eller fredagar far jag alltid till Elias grav och tänder ljus, vill att det ska lysa där under helgerna.
VARFÖR ska det vara så sorgligt nästan varje gång jag far dit?
VARFÖR ska det vara så tungt att fara dit?
VARFÖR får jag nästan varje gång ont i magen?
VARFÖR är längtan så stor efter honom?
Mitt älskade barn, att han ska behöva ligga där helt ensam. Det känns otroligt jobbigt att vara utan honom ibland, att inte få ha honom brevid sig, se han utvecklas som alla andra barn/bebisar. Han ligger där i sin lilla kista.
Hur kan han där uppe (om det finns någon) ta mitt barn ifrån mig från det där viset?
Finns det nån där uppe över huvud taget?
VARFÖR i så fall valde han att ta just mitt barn ifrån mig?
Det är tur att det inte känns så här varje dag, utan det kommer nån gång då och då. Och då är det så himla jobbigt. När det känns så här så brukar jag tänka, hur han skulle se ut, vem skulle han likna, hur mycket skulle han ha utvecklats, skulle han ha börjat krypa.... ja allt sånt som barn utvecklas vid den åldern.
Sofia, systerdottern har börjat fråga om jag/vi inte ska skaffa ett till barn. Hon tycker det ser ut som att jag är med barn redan. Jag skrattade lite och sa att jag är nog bara lite rund om magen än. Hon vill så jättegärna ha en liten kusin till. Hon är så söt. Hon har aldrig sagt nåt om Elias eller någon ny bebis förrut, inte till mig ialla fall. När hennes mamma (min syster) hade berättat för henne att Elias var död så hade hon blivit ledsen berättade hon när vi var uppe i Pajala hos pappa. Hon pratade och frågade ganska mycket om Elias under den helgen. Vilket inte alls gjorde något, bara bra att våga fråga och inte vara rädd att sin moster ska bli ledsen eller kanske arg.