Sorgen.

Har varit på Elias grav och skottat bort lite snö. När jag kom hem så brast det för mig, tårarna bara sprutade. Tog fram lite kort på honom och tårarna bara rinner. Oj oj vad jag saknar lillkillen. Att bara få krama om honom en sista gång går inte. Få skydda honom går inte heller. Ingeting går när det gäller Elias. Varför varför VARFÖR????
Jag vill bara skrika rakt ut, men det går inte, får inte fram nånting, bara tårar som rinner. Vill inte vara i den här jävla världen nå mer. Vill bara inte. Jag håller nog på att bli galen.
Ett nytt barn vet jag inte om det blir. Mange tvekar och velar mellanåt. Ibland vill han och ibland inte. Jag blir galen på honom. Vad ska jag göra med alla babysaker? Sälja eller ha kvar?
Vill inget hellre att ha ett barn tillsammans med Magnus. Sen att prata med honom om det är inte så lätt. Han slingrar sig undan. Vet egentligen inte vad han tycker och tänker. Får som inte ett ordentligt svar av honom. Han säger bara "blir du så blir du". Vad är det för svar? Inte tillräckligt för mig. Många säger att man måste få ha sitt sorgeår. Och det är okej, men man kan väl ändå prata om det, vad man vill och tycker och känner. Vad händer med oss om vi inte får barn, överlever vi vårt förhållande eller inte? Orkar vi kämpa?
Just nu vet jag varken ut eller in? Vet inte vad jag ska tycka, känna eller vilja.
En sak vet jag ialla fall, och det är att Magnus är mannen i mitt liv och jag älskar Linus och Rebecca. Men vad mer då? Orkar inte tänka, fundera, grubbla. Men jag gör inget annat heller än att tänker, funderar och grubblar.
Livet är inte lätt att leva.