Denna blogg

Den här bloggen använder jag till att få ut mina tankar och funderingar om sånt som är jobbigt och roligt. Idag är det en sån otrolig jobbig och tung dag. Att tycka synd om en person är väl bra i och för sig men när det gäller mig så vet jag att det finns vissa saker som jag behöver jobba vidare på. Jag skriver alltså inte bloggen för att få människor att tycka synd om mig.

Det är MINA tankar och känslor som ska respekteras. Inte för att nån speciell person har sagt något ännu. Men jag kan tänka mig att det finns såna som tycker att man ska gå vidare med livet, inte haka upp sig på saker och sluta tycka synd om mig själv. Att gå vidare med livet är inte alltid så himla lätt. Det är lätt att säga, men inte att göra. Det är nåt som jobbas på, ibland tar det emot, vilket det gör idag. Det är mina tankar, känslor, uttryck, det känns bra för mig att skriva om det. En del tänker säkert "att hon törs eller vågar" skriva om så personliga saker, men detta är mitt sätt att gå vidare i livet, få trycket inom mig att lätta lite grann.

Det är ingen hemlighet att jag går och pratar med en psykolog en gång i månaden. För mig har det varit bra, jag är väldigt glad att jag tog det steget att gå och prata om mina problem och bekymmer och få hjälp att hantera vissa känslor. Hade jag inte gjort det vet jag inte vart jag hade varit idag. Här, där jag sitter idag skulle jag nog inte göra. Jag skulle nog inte finnas vid livet ens. Jag har kommit långt alla dessa år jag har gått, jag har lärt mig att prata, inte hålla allt inom mig som jag har gjort tidigare.
Sen hände det som inte fick hända, jag eller vi förlorade Elias. Ett barn som jag eller vi såg framemot att få lära känna, få se växa upp o.s.v. Men den möjligheten fick vi inte. Och denna stora förlust knäcker mig just nu. Jag var till min psykolog idag och bröt ihop totalt, allt är bara mörkt, inte svart men väldigt grått. Hon förstår att det är svårt. Hon förklarade att jag står vid ett vägskäl och det finns 2 vägar att ta.... ena vägen är till Elias och den andra är till den familj jag har idag. Sen sa hon att Elias (vart han nu är) skulle inte vilja att jag "slutar" leva för att han inte finns. Och jag har 2 underbara barn som verkligen behöver mig och jag behöver dom. Att det kanske är dags att välja väg..... att släppa tagen om Elias.... nu gråter jag..... hur ska jag kunna släppa honom såpass mycket så att mitt liv kan fortsätta. Hon frågade även vad som gör mig glad... ärligt talat så vet jag inte vad som gör mig glad just nu. Men att jag har träffat Mange, och har mina barn, Linus och Rebecca som jag älskar gör mig givetvis glad, men det är nån som saknas och det är Elias. Hon berättade att det är inte lätt att ta ett sånt steg, men att man måste ialla fall försöka, man får ta lite i taget. Och det vet jag att jag måste och jag försöker, men jag vet inte hur. Så fort jag tänker på det får jag panik och tårarna börjar rinna. Nån som inte har varit med om samma sak kan inte ens förstå eller tänka sig hur det känns. Man kan leka med tanken, men man kommer nog inte ens i närheten av hur det känns på riktigt. Vissa dagar fungerar det bra och vissa är bara skit. Skit har det nu varit i några dagar, vilket säkert har märkts, ialla fall här hemma, humöret är inte på topp när man inte mår så jättebra och man är trött hela tiden. Vilket alla har märkt på hemmafronten. Men som sagt jag jobbar på det. Livet är fanimej inte rättvist. Jag tänker mycket varför ska detta hända mig, vad är meningen med livet när det bara är tråkigheter som händer en, varför blev man född överhuvudtaget... men nån mening är det ialla fall.