Igår fick jag en bloggsida av en god vän där en mamma har förlorat sin älskade dotter i en hemsk olycka. Jag är glad att jag fick den och fick ta del av den. Den var hemsk att läsa, men jag förstår den här mamman så väl. Och jag känner igen mig så mycket i det hon skriver. Alla känslor, ilska, hopplöshet, avundsjuka på andra och framförallt sorgen som aldrig kommer att gå över. Det finns inga ord som verkligen kan förklara hur man egentligen känner. Man har helt enkelt förlorat nånting inom sig. En del tänker säkert att jag glömmer bort mina barn, Linus och Rebecca, men det gör jag inte. Jag älskar dom så himla mycket och är så glad och tacksam att jag har dom vid min sida. Dom sprider kärlek och trygghet på sitt sätt. Men inom mig är det nåt som saknas och det är Lille Elias. Så är det och kommer att vara. Tycka vad ni vill om det. Det är så JAG känner och det kan ingen ta ifrån mig. Jag lider så av mamman som förlorade sitt dotter, men jag tänker samtidigt att hon fick nästan 9 år med henne. Vad fick jag, några timmar med ett avlidet barn, fick aldrig höra honom gråta. Men den korta lilla tiden jag fick med Elias är jag eller vi väldigt tacksam över och samtigt glad men ändå inte.
Att man ska behöva vara med om sånt här, jag kan som inte förstå det.
När jag hade kört Rebecca till skolan så for jag till graven och tände ett ljus och la dit en tomte som jag har köpt. Ljus tänder vi varje helg. Ibland känns det bra att fara dit och ibland skitjobbigt. När det är jobbigt vill jag bara gräva upp honom och få hålla om honom igen, få ha honom nära mig. Men jag vet att han har det bra men han skulle ha haft det bättre hos oss.
Och till Linus och Rebecca så ska ni veta att jag ÄLSKAR er så himla mycket och är så glad att ni finns.
Sen vill jag tacka min vän som gav mig denna blogg. Du behöver inte ångra dig att du gav mig den. Nu vet jag att jag är inte ensam med att bära en så stor sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar